"Att få möjligheten att dela med sig av sig själv. Jag ser det som ett privilegium."
Jag sitter hemma på min soffa och håller tummar och tår för att mina stamceller ska göra ett bra jobb i mottagarens kropp. Jag har genomgått benmärgsaspiration och att hoppas är egentligen det enda jag kan göra. Hoppas och dela med mig av min berättelse så att du förstår vikten av att gå med i Tobiasregistret.
Det började en dag för lite mer än två år sedan. Jag var på blodcentralen för att lämna blod och fick syn på en affisch från Tobias Registret. Jag hade hört namnet förut men visste inte då exakt vad det handlade om. Efter att jag lämnat blod gick jag hem och läste igenom all information på hemsidan. Sen var det ett mycket enkelt val att anmäla mig som donator.
I slutet på 2015 fick jag ett brev om att jag kunde vara en potentiell donator till en patient som behöver en stamcellstransplantation. Jag ringde upp Tobiasregistret och meddelade att jag gärna ville genomgå fortsatt utredning. Jag fyllde i en hälsodeklaration och lämnade blodprover.
Jag vågade inte tro på att jag skulle passa, men jag hoppades hela tiden, varje minut. Efter någon vecka fick jag ett samtal om att läkaren på sjukhuset där patienten vårdas ville gå vidare med mig som donator och jag fick återigen svara ja! Det finns två olika sätt att donera stamceller på och i mitt fall ville man genomföra en så kallad benmärgsaspiration. ”Det gäller ett barn och man har sett att resultatet kan bli bättre om man gör på det sättet” sa Rosa på Tobiasregistret i telefon. Ett barn, tänkte jag. Jag kände att tårarna inte var långt borta men fick fram att jag självklart ställer upp på den metod som läkaren vill använda.
Tänk att få möjligheten att bidra till att göra ett barn friskt! Tanken är svindlande och man tänker på barnets familj, släkt, vänner, klasskompisar och lärare. Många är säkert dem i detta barns närhet som inte önskar annat än att barnet ska få chansen bli fri från sin sjukdom, sina plågor och ständiga sjukhusvistelser. Jag besökte Universitetssjukhuset och genomgick en gedigen hälsoundersökning som visade att jag var frisk nog att donera stamceller. Frisk nog att inte ta skada själv. Ca en månad senare lades jag in på en hematologavdelning på SU, dagen innan jag skulle donera stamceller.
Tidigt på morgonen blev jag förflyttad till operation. Jag sövs ner, läggs på mage och två hematologer suger ut benmärg från höftbenskammen. Jag känner naturligtvis ingenting och vaknar först sedan jag förflyttats till uppvakningsavdelningen.
Sedan dess håller jag tummar och tår, och delar med mig. Jag pratar med alla som orkar lyssna för detta är så viktigt! Alla ska veta! Jag hade fått höra att man ofta har en del smärta efter ingreppet. Jag hade inga skarpa smärtor alls. Jag fick smärtlindrande läkemedel så jag var på benen bara någon timma efter att jag var tillbaka på avdelningen. Jag kunde lämna sjukhuset på kvällen efter operationen eftersom jag mådde så bra.
Jag har mått som vanligt sedan dess. Oavsett… den smärta och rädsla man skulle kunna uppleva i samband med detta ingrepp är inte ens en promille av det lidande som mottagaren tvingas genomgå. Du har ett val, det har inte patienten. Fundera på det! Sjukvården kan idag göra mycket, men blod och stamceller kan inte framställas på konstgjord väg. Man kan bli av med alla frågetecken med hjälp av information, och personalen på Tobiasregistret är alltid endast ett telefonsamtal bort.
Du har kanske en vävnadstyp som är perfekt för en allvarligt sjuk patient, som utan en stamcellstransplantation kommer att förlora sitt liv. Jag vill råda Dig att ta steget! Blir du donator garanterar jag dig en fantastisk erfarenhet att bära med dig genom livet.
Lycka till!
Olof, 33 år.