"Jag är så glad att få skriva detta"
I våras ville mina läkare att jag skulle genomgå en stamcellstransplantation eftersom min AML-sjukdom (akut myeloisk leukemi) inte riktigt försvunnit efter de planerade cellgiftskurerna.
Man började leta lämplig donator men gick helt bet. Det fanns ingen bland världens stamcellsregister som matchade mig. Det var tungt. Egentligen tyngre besked än själva diagnosen.
Nu såg det mörkt ut. Mitt liv skulle troligen in bli så långt som jag tänkt mig. Men vad ska man göra? Vi är alla lika inför döden liksom… Läkarna kunde inte trolla fram en donator hur gärna de än ville. Min syster var inte ett förstahandsval pga. hennes kroniska sjukdom. Men dock ett smalt hopp. Hennes blod skickades på HLA-typning. Svaret tog tid.
DÅ! Precis samtidigt som syrrans svar om att vi matchade DÅ har en lämplig donator ramlat in. EN som matchade! Denne 25-årige amerikan ska veta hur lycklig jag är över att han finns.
Jag kallar honom redan min efterlängtade lillebror. (Syrran och jag tjatade om en lillebror som små. Nu har jag fått en på ett mycket annorlunda sätt!) Jag hoppas innerligt att få chansen att möta honom en vacker dag.
Den 3 juli fick jag hans friska, vackra celler. De hade verkligen vacker färg. Känslan att se de hallonröda cellerna vandra in i min slang, den sista metern på en väldigt lång resa… ja, den känslan var överväldigande. Egentligen helt obeskrivlig. Nu börjar mitt nya liv. Lite så kändes det. En lugn känsla. Stora förhoppningar. Samtidigt en enorm ovisshet om framtiden.
Den 13 augusti var en vanlig dag på sjukhuset. Läkarbesök och provtagning två gånger i veckan har blivit en vana, ser det som mitt jobb just nu. När jag går in till läkaren glömmer jag helt bort det som har cirkulerat i mitt huvud sedan 3 juli: svaret på det blodprov vilket är första indikationen på hur transplantationen gått – hur många procent nya och gamla celler jag har i blodet. Tanken på detta är som bortblåst. Jag börjar istället prata om kliande prickar.
– Du, säger min läkare, vill du veta något roligt?
SHIT! Nu minns jag. Vill jag? Ehh… ja?
– Du är 100% donator, säger han med ett leende.
Reaktionen är omedelbar: armarna åker upp i luften, ögonen fylls av tårar och rinner över.
– Är det sant? Jag vågar inte tro det så han får upprepa att jo jag är 100% donator.
Jag ringer min älskade man för att berätta med glädjetårarna rinnande ner för kinderna.
– Grattis! Säger han när att vi pratat lite.
– Ja-a tack! Grattis till oss båda som får chansen att leva lite längre tillsammans, svarar jag, lyckligare än på väldigt länge.
Idag är det vår tredje bröllopsdag. Att få vakna även idag var underbart. Att få vakna efter gårdagens besked var något speciellt. Det kändes annorlunda rent fysiskt i kroppen. Kan inte beskriva riktigt.
En härlig känsla av tro och hopp om framtiden spirade. Nu vågar jag tro att jag kan få uppleva fler bröllopsdagar, se mina barn växa upp och njuta av mitt underbara liv. Ett liv fyllt av fantastiska människor! Utan dem hade det senaste året blivit så mycket tyngre.
Nu känns det lättare att ta sig igenom de sämre dagarna som jag vet kommer. Nu vet jag att jag är på rätt väg.
Livet – here I come!
/Josefina Viira