"Min lillebror bor i himlen"
Det går inte en dag utan att jag tänker på min lillebror Tobias och längtar efter honom. Jag ser de mörka lockarna och hans långa ögonfransar och önskar att jag kunde få en stor kram av honom. Att allt skulle bli bra igen.
Tobias var smart och snäll. Han var en varm och humoristisk människa. En sådan människa som vi behöver i vår värld. Han gjorde rätt och hade ett otroligt mod. Jag undrar vem han hade varit idag? Hade han haft barn? Barn som hade varit kusiner till mina flickor. När jag var 14 år 1987 fick han diagnosen Svår Aplastisk Anemi.
Fyra år senare förlorade han kampen mot sjukdomen och somnade in den 30 december 1991. Sedan dess är inget som vanligt och även om livet går vidare och vi kan skratta så fattas någon hela tiden. Han var bara ett år yngre och vi gjorde det mesta tillsammans. Vi delade kompisar, skola och aktiviteter. Vi delade liv. På många sätt känner jag mig fortfarande halv och ensam.
I sorgen känns det som att all mening tar slut. Men livet vill annorlunda och fortsätter. Vi lär oss leva ett nytt sorts liv. Ett liv som trots saknaden är bra. Jag har fått två fantastiska flickor, Hannah och Dinah. De är meningen med livet för mig. Jag utbildade mig till sjuksköterska och sedan barnmorska. Jag arbetar med liv. Jag önskar så att jag hade varit en match och kunnat ge min lillebror benmärg. Vi passade inte. Varje dag insjuknar någon i Sverige som skulle behöva benmärg/stamceller för att få en chans att bli frisk. Genom Tobias Registret har många kunnat få en transplantation och en ny chans till liv.
I min sorg känns det bra att vi genom Tobias Registret har kunnat hjälpa. Det gör Tobias död lite mindre meningslös. Jag hoppas att folk fortsätter att anmäla sig till Tobias Registret så att vi tillsammans kan rädda liv och göra så att familjer får fortsätta att vara tillsammans.
Hälsningar från Elisabeth Storch, Tobias storasyster